Rasinfo

Det skymmer över det snötäckta landskapet. En blek sol drar sig långsamt ner mot horisonten. Minuten innan den försvinner bryter åsen igenom grådiset. Den runda solskivan speglar sig i de mörkt bruna ögonen på en hund som ligger längst upp på berget. Det gigantiska huvudet vilar mot tassarna, kroppen förefaller avspänd men blicken är vaksam. Ett ljud i fjärran får omedelbar effekt. Med förvånansvärd snabbhet står hunden på benen. Den skakar snön ur pälsen. Dess dova skall förkunnar att ingenting har undgått den, att den är beredd att försvara både sin ägare och egendom om så skulle krävas.

Nygammal ras
Under lång tid har rasen vaktat och värnat om fårhjordarna och herdarna i bergsområdena mellan Aragonien och Navarra. Den Pyreneiska Mastiffen härrör med andra ord från den spanska sidan av Pyrenéerna. Där har den utvecklats till en egen typ och skiljer sig bl a i hårlag och färg från slättlandets spanska Mastiff, som får anses vara den närmsta släktingen. Rasen är nygammal i den förståelsen att dagens uppfödare ännu bara är halvvägs i sitt arbete. Målet är att restaurera den stora Mastiffen som så sent som i början av 1900-talet var en vanligt förekommande herde- och vakthund. Den Pyreneiska Mastiffen har samma arbetsuppgifter som sin franska släkting, Pyreneérhunden.
Kuperade öron svans, tjock päls och ett överflöd av löst halsskin, för säkerhets skull prytt med ett halsband utåt försett med taggar, var tidigare Mastiffens arbetsmundering.

1 000 får - fem Mastiffer
Fårflockarna var stora, till en hjord på 1 000 djur ansågs fem Mastiffer vara minimum för att garantera säkerheten. Vid fara samlades dessa som ett skyddsvärn framför inkräktarna om så krävdes hade de inga betänkligheter mot att ge sig in i strid. Däremot ansågs det som ett allvarligt fel om en enstaka hund tog upp förföljelse av varg eller björn: Gjorde inte rovdjuret slut på den olycklige, såg husbondefolket, på det mest krassa effektiva sättet, till att hunden förlupit sig för sista gången.
Bruksegenskaperna var det enda som prioriterades i aveln, men de krav hundarnas arbete ställde på kroppsstyrka och konstruktion förde med sig utvecklingen av en karaktäristisk och tämligen homogen hundtyp. Tiderna förändrades, i mitten av 40-talet försvann de sista vargarna från bergen och de stora hundarna fann sig plötsligt arbetslösa. Deras matkonto kunde inte längre motiveras i de fattiga hedarnas hushåll. Ej heller fanns det längre någon praktisk mening att åka många mil för att para sin tik med den pampigaste och bästa hanen. Rasen försvann gradvis och de hundar som fanns kvar förlorade väsentligt i typ genom korsningar av andra raser, troligtvis till stor del Pyreneérhunden. Först 1974 vaknade intresset för rasen återigen till liv och med upptäckten av några ännu rastypiska exemplar. Detta föranledde ett mer intensivt sökande efter Pyreneiska Mastiffer och en rasklubb bildades.

Storleken viktig
Den Pyreneiska Mastiffen är en stor hund också bland sina fränder inom mastiffgruppen. Mankhöjden för en hanhund bör helst rejält överstiga minimimåttet 77 cm uppåt finns det ingen gräns. Stora hundar har alltid värdesatts högst och ska man drista sig till att nämna ett generellt exteriört problem är det just höjd och massa som saknas. Däremot får rasen på inget vis förefalla klumpig eller överdrivet lymfatisk. Det lösa skinnet bör i stort sett inskränka sig till partiet under hakan där två "skinnpåsar", s k dröglappar, finns kvar som ett minne från den tiden då hundens strupe krävde maximalt skydd i slagsmål. En bra Pyreneisk Mastiff skall vara välpropotionerlig, kraftig och muskulös. Den skall vara något längre än den är hög. Som så många andra stora herdehundar, vars tidigare förfader (enligt den mest vedertagna teorin) troligen en gång utvandrat från Asien, är den Pyreneiska Mastiffen (och för all del också Pyreneérhundens) huvudsakliga färg vit. Karaktäristiskt för Mastiffen är ansiktets tydligt markerade färgmask som skall harmoniera med eventuella övriga fläckar på kroppen.

Ansiktsteckningens färgfält skall vara tydligt avgränsande och inkludera båda öronen. Benen, tassarna och svansspetsen skall alltid vara vita. Den föredragna färgen är vit med medelgrå tecken, men flera shatteringar av grått och gult , svart och marmorerat är godkänt. Däremot får fläckarna inte vara röda och den vita grundfärgen får aldrig anslå en gulaktig ton. Tillika får hunden aldrig vara enfärgat vit, vilket anses som diskvalifiserande fel. Typiskt för rasen är den krökta svansspetsen, vanligtvis benämnd herdekroken. Svansen bärs i sabelform under rörelse men får inte ringla upp över ryggen. Dessa "Krullsvansar" är ett av de vanligaste exteriöra felen. Den Pyreneiska Mastiffen skall helst ha dubbla sporrar på bakbenen. Om en utställningsdomare ställs inför två jämngoda exemplar bör hunden med dubbla sporrar vinna.

Mastiffen nu
I vårt moderna samhälle är det knappast önskvärt att den Pyreneiska Mastiffen utvecklar hela sin talang till att vakta. Detta tycks heller inte var fallet, "den svenska" Mastiffen passar bäst in under epitetet "snäll" hund, kanske i högre grad än spanjorerna själva skulle uppskatta. Den har en mycket hög retningströskel och låter sig inte på pin kiv provoceras. I umgänget med mindre hundar är den mild och god, men hur väl den än vill riskerar den att skrämma slag på den mötande genom sin blotta storlek. Dagens gärning som vakthund inskränker sig vanligtvis till den egna tomten och även om de flesta Mastiffer gärna påpekar sin existens genom ett par av de grova, tunga skallen, är det storleken som får besökare att tveka i grindhålet Däremot är tanken inte långsökt att en dåligt socialiserad och därtill understimulerad hund tar sin plikt som väktare, i brist på annat, på större allvar. Som driven av en uråldrig instinkt söker den Pyreneiska Mastiffen ofelbart upp den högsta punkten på tomten där den, oavsett väderlek, kan ligga i timmar och betrakta omvärlden. Därifrån låter den högljutt meddela när utsikten över reviret störs av främmande. Att tala om för familjen när någon kommer ingår i rasens allmänna manande om sin flock.
Inomhus vankar den gärna efter barnen för att förvissa sig om att allt går rätt till och för att inte missa eventuella upptåg. Ju mindre barn, desto försiktigare är hunden. När husets ungar har ett par år på nacken uppskattar Mastiffen glatt att låta leken bli vildare och den glömmer sin stolthet för att uppsluppet leka tafatt. Ändå är framförallt värdigheten och stoltheten några av de mest framträdande egenskaperna hos den Pyreneiska Mastiffen.

Skötsel
En Pyreneisk Mastiff kräver inga mängder med motion. Under de tio första månaderna bör utelivet inskränka sig till den egna täppan, förutom korta koppelpromenader i rent träningssyfte. Som vuxen uppskattar den att få tumla om lös, gärna tillsammans med andra hundar, och den har inga problem med att hänga med på dagslånga skogsutflykter. Vad det gäller jaktlusten inskränker den sig till att vilja fösa bort viltet från flocken, det vill säga familjen - med andra ord helt i linje med rasens ursprung. Cykling långa sträckor och annan mer monoton motion bör man vara försiktig med. I sin ursprungliga användning behövde den aldrig röra sig speciellt snabbt eller länge. När fårflockarna flyttade lufsade den Pyreneiska Mastiffen efter längst bak, medan de mindre vallhundarna höll ordning på hjorden.
Pälsen kräver ingen trimning och utställningsförberedelserna inskränker sig till en varsam ansning av håret rund tassar och klor. Är hunden mycket smutsig kan ett bad vara befogat, men det här är ingen ras man som ska shamponeras i tid och otid. Den vardagliga pälsvården är lätt gjord och består i en ordentlig genomborstning någon gång i veckan. Det mjukare håret bakom öronen och den ymnigare pälsen på bakbenens byxor kan ibland tova sig, men är lätt att reda ut. Pälsen är smutsavstötande. Två gånger årligen fäller den pälsen och då kan man kamma ur kassar med underull.

Gårdshund
Det kan vara klokt i att, i de fall man som oerfaren hundägare står i beredskap att välja en Pyreneisk Mastiff, inrikta sig på en tik. Den blir inte fullt lika stor och har inte fullt lika många kilon att sätta bakom sin pubertitetssprallighet. En ouppfostrad hanhund i viktklassen strax under 80 kg kan bli, låt vara om än oavsiktlig, ganska förödande för sin omgivning.

Framtiden
Den Pyreneiska Mastiffen är ännu inte någon homogen ras, och det är ofta svårt för uppfödarna att förutsäga resultatet av en parning. Typmässigt förekommer det hundar med tydliga drag av S:t Bernhard och Pyrenéerhund, och det händer att det föds korthåriga valpar i kullarna. Många smärre, oönskade rasdrag såsom tångbett får man i dagsläget ha överseende med eftersom avelns syfte i möjligaste mån är att vidga den genetiska banken. Detta är också nödvändigt med tanke på att det förekommer HD (höftledsdysplasi) inom rasen.
De förnämsta Pyreneiska Mastifferna finns i ursprungslandet, men det svenska beståndet har från spanskt håll fått beröm för sin kvalité, vilket lovar gott för den pampiga, men än så länge sällsynta herdehund från bergen i söder.